Igår när D åkt ut på vägen och när verkligheten kom ifatt mig, att hejdået va på riktigt. Då braka det. Jävlar va det braka. HAr nog aldrig haft så ont i hela mitt liv. Fan va ont det gjorde. Och jävlar vad jag grinade. Eller ja det gör jag nu också när jag skriver det igen. JAg föll bara ihop på golvet och skrek och grät. Trodde aldrig det skulle va så jobbigt. Men det var det. Som tur va så syns vi snart igen.
Igår kväll när jag låg i soffan så låg jag och fundera på när han skulle komma hem, sen slog det mig att nä just det, han flyttade. Då brast det igen.
Sömnen har lyst med sin frånvaro denna veckan och så kommer den nog fortsätta göra. Jag tycker inte om tystnaden, eller tomheten. Det är tomt så tomt. Jag hatar't.
Nu ska jag bara fatta en del beslut gällande min närmsta framtid. En sak och en dag i taget. Kanske bara borde planera för en timme framåt.
Det är svårt att orka något när man inte har någon egentlig lust, eller inte finner motivation till något.
Du gör mig hel <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar