Jag visste att det skulle bli såhär när folket började komma tillbaka. Det känns som jag blir vald att vara med i sista hand. Alla andra är mycket bättre mycket roligare osv. Så har det alltid varit, det gällde i somras också. Och ända sen jag va liten. När alla andra inte kan eller så, då duger jag att umgås med. Då är det ok. Men annars är jag bara den tråkiga som sitter tyst. Men varfär säga något? Alla andra skriker ändå rakt ut så man får ingenting sagt ändå.
Det känns som om jag har tappat två av mina närmsta vänner här, som om ni väljer andra före mig, för att de är mkt bättre, mkt bättre än vad jag någonsin kommer kunna bli. För mig känns det så. Jag trodde jag hade er, men just nu känns det bara som det är bästa vän(
www.jagvillintevaraharry.blogg.se) som stöttar mig när jag faller. Som om ingen anna egentligen bryr sig. Men det är bara så jag känner. ( och ni som vet att ni bryr er, snälla visa det, min känsla är bara fel)
Och det känns som om ingen bryr sig om mina resultat igår, som om de inte var tillräckligt bra. Men jag vet att dom är bra. För jag har världens bästa häst och jag kommer sakna honom så mycket sen. Så mycket han gjort för mig. Han är den enda som jag kan lita på, den enda som stått på min sida hela tiden, genom allt det här. Han är den enda som egentligen brytt sig. Älskade häst<3
Imorgon åker Sia hem, det känns både bra och dåligt. Dåligt för jag kommer sakna henne, men bra för att jag känner att vi verkligen har gått framåt!
Nä nu ska jag sova!
Hejdåhejdå